Är jag vänstervriden? · For The Future by Mats

Är jag vänstervriden?

Får ofta höra att jag är vänstervriden.

Om man har åsikter som bedöms vara vänster får man ofta höra att man är naiv, verklighets-frånvänd, godhets-knarkare, kommunist, landsförrädare, terrorist-kramare, anti-väst, anti-demokratisk, bidrags-vurmare eller rent av Putinkramare.

Det stämmer inte in på mig.

Jag är bara en människa som inte köper att hårdhet automatiskt är klokskap, att cynism är samma sak som realism eller att makt alltid har rätt bara för att den är stark. Jag försöker se vad beslut faktiskt gör med vanliga människor, Jag bryr sig om rättvisa, värdighet och sammanhang. Jag förstår att samhällen inte blir bättre av större klyftor, mer rädsla och mindre rättssäkerhet. Jag vill förstå orsaker i stället för att bara skrika efter syndabockar. Det är inte naivt. Det är att vägra förväxla brutalitet med styrka och propaganda med sanning.

Det är den hållningen, detta förhållningssätt, som möter en (högervriden:) text, skriven i ett annat inlägg på mitt facebook-forum.

Texten har du här:

"USA har förmodligen vunnit den delen av kriget som var viktigt för dom. Att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen och minska deras vapenproduktion som stödjer Ryssland med bla drönare som sen dödar Ukrainsk människor . Resten av kriget är svårt att vinna med bomber. ( fast usa har muskler att göra parkeringsplats av hela landet på en vecka om det var deras syfte)Här måste resten av världen steppa upp och hjälpa det Iranska folket att byta bort mullorna mot en demokratiskt vald regering . Samtidigt hjälper man Ukraina med att Ryssland inte får vapen från Iran. Här krävs diplomati,restriktioner mot Iran från hela världen och ett massivt stöd till dom som är beredda att offra livet för Irans demokrati. Tyvärr är det viktigare att hålla uppe Trump hatet än att hjälpa det Iranska folket. En tillfällig dipp på börsen eller ett stigande oljepris tillfälligt är inget som världen kommer komma ihåg om 2-3 år om man lyckas stabilisera Mellanöstern och få bort det iranska hotet och terroristerna dom stödjer."

När jag läser inlägget reagerar jag på ett antal saker.

Texten bygger på samma gamla felslut som användes för Irak, Libyen och Afghanistan: att västmakter kan bomba sig till “stabilitet”, försvaga en regim och sedan hoppas att demokrati uppstår. Det finns mycket lite historiskt stöd för att extern militär eskalering och ekonomisk strypning producerar folklig frigörelse; oftare krossar det civilsamhälle, stärker säkerhetsapparaten och gör vanliga människor fattigare och räddare. Samtidigt visar FN och människorättsorganisationer att sanktioner och över efterlevnad av sanktioner redan har slagit mot iraniernas tillgång till vård och läkemedel.

Påståendet att USA “förmodligen vunnit den viktiga delen” är dessutom långt ifrån självklart. IAEA:s rapportering visar att Iran har haft ett mycket stort lager anrikat uran och att insynen har försämrats sedan övervakningsutrustning togs bort, vilket betyder att militärt tryck inte nödvändigtvis ger bättre kontroll eller bättre verifiering. Tvärtom ökar risken att övervakning, diplomati och faktisk insyn undermineras. Och även nu betonar experter att det säkraste sättet att hantera det anrikade materialet är en förhandlad lösning, inte militära räder.

Ur ett vänsterperspektiv är grundfrågan också juridisk och moralisk: Vem gav USA rätt att agera världspolis? Om angrepp inte vilar på ett klart mandat i internationell rätt är det inte “stabilisering” utan maktpolitik med fina ord ovanpå. Flera rättsliga analyser menar att sådana angrepp ligger mycket nära, eller överskrider, FN-stadgans förbud mot aggressionskrig och att attacker mot civil infrastruktur kan vara olagliga och i vissa fall utgöra krigsbrott. Det punkterar hela idén att detta är någon sorts humanitär välgärning.

Argumentet om att “resten av världen måste hjälpa det iranska folket att byta bort mullorna” låter fint men är politiskt ohederligt i den här formen. När stormakter talar om att “hjälpa folket” betyder det ofta i praktiken sanktioner, covert ops, vapentryck och regimskiftespolitik ovanifrån. Vänstern invänder här att demokratin i Iran måste bäras av iraniernas egna fackliga, feministiska, student- och medborgerliga rörelser, inte kidnappas av Washingtons geopolitiska intressen. Annars reduceras iranska demokratiaktivister till verktyg i ett amerikanskt säkerhetsprojekt, vilket också gör dem mer sårbara inne i Iran. FN:s och människorättsrapporteringen visar redan att regimen svarar på protester med hårt förtryck, inte att yttre tryck automatiskt öppnar demokratiskt utrymme.

Även Ukraina-argumentet är svagare än det låter. Ja, Iran har bidragit till Rysslands drönarkrig, och iransk design har använts mot ukrainska städer. Men det följer inte att amerikanska angrepp på Iran är ett effektivt eller långsiktigt sätt att hjälpa Ukraina. Öppen källanalys och rapportering visar att Ryssland byggt upp egen produktion av Shahed-typen i Tatarstan, alltså har leveranskedjan redan delvis internaliserats i Ryssland. Då blir tesen “slå Iran så räddar du Ukraina” en grov förenkling. Ett vänsterargument här är att verkligt stöd till Ukraina handlar om luftförsvar, industriell kapacitet och uthålligt stöd — inte att öppna ännu ett regionalt krig och hoppas på indirekta effekter.

Formuleringen om att USA kan göra “parkeringsplats av hela landet” är inte bara brutal, den avslöjar också textens moraliska bankrutt. Ett vänsterangrepp här är enkelt: att normalisera total förstörelse av ett land med tiotals miljoner civila är imperial arrogance i ren form. Det är exakt det språkbruk som gör att civilbefolkningar reduceras till collateral damage. När attacker mot samhällsbärande infrastruktur eller civila mål diskuteras som legitim hävstång är man redan långt inne i ett tänkande som människorättsjurister varnar för.

Stycket om att “en tillfällig dipp på börsen eller stigande oljepris är inget världen minns” är också klassiskt högergeopolitiskt önsketänkande. Vänsterns invändning är att börsdippar inte är det centrala — det centrala är vem som betalar priset. Dyrare energi, störda handelsflöden och osäkerhet slår hårdast mot löntagare, fattiga hushåll och importberoende ekonomier, inte mot dem som skriver stora ord om geopolitik på Facebook. Att avfärda de materiella följderna som “tillfälliga” är ett privilegierat perspektiv där vanliga människors levnadskostnader väger lätt. Det är dessutom långt ifrån givet att mer krig “stabiliserar Mellanöstern”; mycket talar snarare för regional spridning, vedergällning och nya miliscykler.

Sista raden — att det är “viktigare att hålla uppe Trump-hatet än att hjälpa det iranska folket” — är mest en billig inrikespolitisk avledningsmanöver. En vänsterkritik skulle säga: nej, problemet är inte “Trump-hat”, utan att Trump-linjen historiskt har varit maximal press, institutionsförakt och kortsiktig våldspolitik som försvårar just den typ av förhandlingslösning och internationell kontroll som krävs för att minska kärnvapenrisk och regional krigsspridning. Att kritisera Trump är inte att strunta i iranier; det kan tvärtom vara att motsätta sig en politik som utsätter iranier för mer våld utan trovärdig demokratisk väg framåt.

Är detta naivt och vänster tokigt?

Ja i så fall är jag väl vänstervriden...

Eller?

Vad tänker du?

13 comments