Jag har funderat en del på varför vi människor blir som vi blir. Varför två syskon som växer upp i samma familj kan bli så olika. Varför vissa människor verkar klara nästan vilka motgångar som helst, medan andra påverkas väldigt starkt av det de varit med om. Hur mycket har vi egentligen med oss från födseln, och hur mycket formas vi av livet? Arvet spelar förstås roll. Vi föds med olika temperament, förutsättningar och känslighet. En del är lugna och trygga redan som små, andra är mer försiktiga, intensiva eller känsliga. Miljön handlar om det vi upplever. Hur vi blir bemötta som barn, vilken trygghet vi får, våra relationer och de motgångar vi möter. Sådant kan sätta djupa spår, både positiva och negativa. Det sociala sammanhanget påverkar oss också. Vilka människor vi har omkring oss, vilka normer vi växer upp med, kulturen vi lever i och vilka förväntningar andra ställer på oss. Vi påverkas nog mer av vår omgivning än vi ibland vill erkänna. Självklart hänger allt det här ihop. Men jag tycker ändå att frågan är intressant. Om du måste välja, vad tror du har störst betydelse för vem vi blir? Arvet, miljön eller det sociala sammanhanget? Och en fråga till som jag tycker är minst lika intressant: Hur mycket av den vi blivit tror du faktiskt går att förändra senare i livet?

Hej Mats Jo det är 2063 kr .som Ej är placerade det är sedan bytet vi gjorde...?

Vi har alla en mängd olika roller i livet. Vi är föräldrar, partners, vänner, kollegor, barn till våra föräldrar, kanske chefer, företagare eller idrottare. Men hur ofta funderar vi egentligen över hur vi vill vara i våra olika roller? I min kurs "Paradigmskiftet" ägnar jag ett helt avsnitt åt just detta. För jag menar att en viktig del av personlig utveckling handlar om att bli medveten om vilka roller vi har, vilka värderingar vi vill uttrycka i dem och hur vi faktiskt agerar. Ta exempelvis rollen som förälder. Du kanske värderar närvaro, kärlek och tålamod högt. Men hur ser det ut i praktiken? Är du verkligen närvarande när du umgås med dina barn, eller sitter du med mobilen samtidigt? Eller rollen som partner. Du kanske tycker att omtanke, respekt och lyhördhet är viktigt, men hur väl kommer dessa värderingar till uttryck i vardagen? Vi kan ha väldigt tydliga värderingar men ändå leva på ett sätt som inte stämmer överens med dem. Det skapar en inre konflikt, det jag brukar beskriva som inkongruens. Vi vet egentligen hur vi vill vara, men gör något annat. En annan sak jag lyfter i kursen är att vi ibland lägger alldeles för mycket energi på några få roller och försummar andra. Vi kanske är fantastiska på vårt arbete men har slutat vårda våra relationer. Eller så lägger vi all energi på familjen och glömmer bort oss själva. Därför menar jag att den viktigaste rollen av alla är rollen som din egen coach. Om du inte tar hand om dig själv, dina behov och ditt välmående blir det också svårare att fungera och utvecklas i dina andra roller. Jag brukar föreslå en ganska enkel övning. Skriv ner de 7–8 viktigaste rollerna i ditt liv. Fundera sedan över hur du vill vara i varje roll och vilka värderingar du vill ska styra ditt beteende. Jämför därefter med hur du faktiskt lever idag. Är det någon roll du försummar? Någon som tar för mycket plats? Någon du skulle vilja utveckla? Det handlar inte om att vara perfekt i alla roller. Det handlar om att bli medveten om att du faktiskt har möjlighet att påverka hur du spelar dem, i stället för att bara låta vardagen styra.

Om, inte får du gärna rekommendera mig till en vän eller någon du vet behöver det.

Har du någon gång varit helt övertygad om att du vet vad någon annan tänker eller känner? Eller tolkat någons beteende som ett bevis på att personen inte bryr sig om dig? Då har du kanske tillfälligt tappat förmågan att mentalisera. Mentalisering handlar om att förstå sina egna och andras tankar, känslor och behov. Att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån. Och framför allt att inse att vi faktiskt inte kan veta exakt vad någon annan tänker. När vi blir känslomässigt påverkade, särskilt i nära relationer, kan vi hamna i tre olika förmentaliserande lägen: 1. Psykisk ekvivalens – ”Det jag känner är sant!” Du känner dig avvisad och blir övertygad om att den andra personen inte tycker om dig. Känslan blir din verklighet och du har svårt att se alternativa förklaringar. 2. Låtsasläge – ”Jag förstår allt, men känner inget.” Du analyserar, resonerar och intellektualiserar, men tappar kontakten med känslorna. Du kan prata länge om ett problem utan att egentligen beröras av det. 3. Teleologiskt läge – ”Visa mig, annars tror jag dig inte!” Det räcker inte att någon säger att den bryr sig om dig. Personen måste bevisa det genom konkreta handlingar. Annars känns orden betydelselösa. Det intressanta är att vi alla kan hamna i dessa lägen, särskilt när vi känner oss stressade, hotade, missförstådda eller avvisade. Att mentalisera innebär inte att alltid förstå rätt, utan att kunna stanna upp och fundera: Kan det finnas en annan förklaring än den jag just nu är övertygad om? Nu är jag nyfiken på er! Vilket av de tre lägena känner du oftast igen dig i? 1. Jag tror lätt att det jag känner också är sanningen. 2. Jag analyserar och tänker mycket, men har svårare att känna. 3. Jag behöver konkreta handlingar för att känna mig trygg. Eller känner du igen dig i alla tre beroende på situation? Själv har jag en tendens att hamna i låtsasläget om jag inte är vaksam... /mats