En berättelse · For The Future by Mats

En berättelse

Till kategorin psykologi och människan bakom investeringen. Hans berättelse:

När man sparat och investerat en tid så besitts kunskap om vissa delar om hur börsen, aktier och fonder fungerar, och att ränta på ränta och börsen historiskt gett god eller rimlig avkastning om man ser över tid. Någonstans där börjar man gå från att enbart spara till att i olika omfattning ”jaga” avkastning. Vilket kan te sig i flera olika former. Vissa kramar hårt i sina indexfonder och vissa går mer över till rena aktier, vissa utvecklar strategier, och vissa loggar in på sin nätbank varje dag och får sin rush, eller magknip. De senare triggar olika saker i olika människor.

När man som i berättarens fall började spara som liten grabb och hade sin bankbok att titta i så var det just vissa mål med sparandet som gjorde att han kunde köpa sina LP-skivor och sin cykel och senare sin moppe och så vidare. Han tänkte då inte alls på att han fick ränta på sparade pengar, men han gillade att se dem växa. Trots att det var ungefär 45 år sen så minns han känslan när han hade 10 000kr på banken, han minns till och med att det var exakt 10 010kr och när dessa sen efter någon jul och födelsedag blev 12 000kr var han nära på lycklig. Just 10 000kr var nog antagligen någon slags milstolpe där han kände sig rik. Han minns också likaväl när han senare skulle köpa den där cykeln och summan rasade rejält där i bankboken, han kände sig nästan rånad, fast att han ändå hade kanske hälften av summan på bankboken kvar. Hans ekonomiska tänkande som 10-12 åring var klart begränsat till sparande. -Sparar man kan man så kan man senare köpa, fast att det svider lite. Ungefär så.

Lite senare ökade kunskapen om att han kunde spara i fonder och han följde sporadiskt den spännande utvecklingen. Han tror att det fanns en inbyggd fördel långsiktigt med att det var lite krångligt att ta ut pengar från fondsparandet hos banken på torget. Det bidrog absolut som en broms till att han drog sig för att göra vissa inköp. Till fördel för den långsiktiga avkastningen. Trögheten i systemet bromsade nog ivern till att fondsparandet enbart fick bli för ”riktigt stora” inköp. Bedömningen av ”riktigt stora” ändras med ålder och i viss mån i någon form av relation till summan på kontot.

Han började tidigt tävla i en dyr individuell sport och blev senare ganska bra. Tidigt tävlande utvecklade tävlingsmänniskan i honom. Att tävla i en dyr sport utvecklade honom till att förstå vikten av att hushålla och spara för att kunna fortsätta tävla. Dessa två egenskaper blev varandras förutsättningar.

Skador gjorde att han inte kunde tävla vidare, med den sporten. Men det finns mycket man kan tävla i. Speciellt om man är van att tävla individuellt. Man kan tävla mot klockan i att stå längst på ett ben eller cykla snabbast ner till Frankrike eller springa maraton. Och framför allt om man är van att tävla mot sig själv så finns det oändligt med utmaningar att anta. Som att utveckla sitt sparande och sina investeringar. En van tävlande är van att sätta upp delmål och vid uppnått delmål ta det till nästa nivå. Det finns även en vana att hantera motgångar. Motgångar med skador inom idrott övervinns med ett mindset att ta nya tag, tålamod och sjukgymnastik och rehab. Inom investeringar övervinns ”skadorna” också med att ta nya tag, och tålamod och att kanske utveckla sin strategi etc. Vanan med motgångar tränar upp förmågan att hantera dem och till att snabbare återhämta sig på alla sätt, inte minst mentalt.

Så hur ska en sån person hantera det när han börjat tävla hårt mot sig själv med att öka summorna på sina konton. När tävlandet blir ett beroende till viss del likt ett spelmissbruk… När alla pengar ska sättas i arbete oavsett alla yttre omständigheter.

Har den tävlingsinriktade investeraren som vet att tålamodet är bra rehab det med sig eller emot sig? Att mer eller mindre veta att det i princip alltid vänder. Och när det vänder uppåt där mitt under tålamodsperioden så ger det en sån boost-rush av att se summorna öka och gå förbi ATH. Och inte minst boost-känslan I did it! att det var värt ytterligare en rehab period. Åter på banan och dopaminet flödar.

För en starkt tävlingsinriktad person är det en svår bedömning när något är tillräckligt. Sånt kan vara svårt att förklara för sin familj om de inte också är tävlingsmänniskor.

Reflektioner?

3 comments