Iran har hittat en bakväg ut till att komma förbi den amerikanska blockaden i Hormuz sundet. De har byggt upp järnvägar i Pakistan för att föra ut den iranska oljan direkt till Kina och Ryssland. Detta innebär att den ekonomiska snaran som Trump trodde sig snöra åt nu inte är lika effektiv. Detta innebär också att Iran förmodligen har mer lagringskapacitet för sin olja de pumpar upp än vad Usa har räknat med, så att de 22 dagar som fanns kvar förlängs. Iran spelar ut den ena pjäsen efter den andra. Undrar när det blir schackmatt? Iran kommer nog hålla ut långt längre än många av oss tror. Trump blir mer och mer desperat och bilden nedan säger mycket om hans desperation! En bild som han själv har lagt upp på sin Truth Social. För att komma ur dödläget, så ser det ut som om att det kommer komma nya attacker! https://efn.se/trump-vagrar-hava-blockaden-analytiker-varnar-for-snar-offensiv

Tror du kommande vecka slutar på plus eller minus (OMXPI)= Alla bolag på svenska börsen. Ange procent med decimal. Närmst vinner ett års fri fondbytesinformation ISK/PPM! Gissa fram till 12.00 måndag.

En uppdatering av läget i Mellanöstern endast för er. Vänligen Mats

I Classroom "Fondbytesinformation i ISK" ligger en text med ovan rubrik. Inget köpråd men väldigt intressant läsning. Texten finns endast här på For The Future för mina Premium-medlemmar. Kom gärna tillbaka till detta inlägg för att kommentera texten.

Marknaden underskattar risken i Hormuz Hormuzsundet är, såvitt jag vet, den enda stora kommersiella pulsådern i världen som är uppkallad efter en gud. Namnet kommer från Hormoz, den mellanpersiska formen av Ahura Mazda – den zoroastriska guden för visdom, ljus och kosmisk ordning. Det är inte någon poetisk överdrift, utan ett etymologiskt faktum. De gamla perserna skapade inte bara en handelsväg här. De gav den nästan en helig innebörd. Det gör också ironin tydlig: en plats som bär namn efter ordningens gud har i dag blivit en av de mest sårbara punkterna för den globala ordningen. Genom Hormuzsundet – 167 kilometer långt och som smalast 39 kilometer brett – passerar omkring 30 000 fartyg varje år. Och det som transporteras här är långt mer än bara olja och flytande naturgas. Här går också urea till gödningsmedel, aluminium till infrastruktur, helium till halvledare och petrokemiska produkter som håller läkemedels- och tillverkningsindustrin igång. Det därför missvisande att beskriva Hormuz som enbart en oljeflaskhals. Jag ser det snarare som den globaliserade produktionens aortaklaff. När en sådan klaff slutar fungera påverkas hela systemet. 900 år av kontroll och tullintäkter Redan på 1000-talet förstod man vad den här platsen betydde. En arabisk hövding vid namn Muhammad Diramku lämnade Oman och grundade kungariket Hormuz på den iranska kusten. Han var inte främst krigare utan handelsfurste, och han förstod att makten i regionen låg i att kontrollera passagen mellan civilisationer. Vid 1400-talet hade Hormuz vuxit till en av den medeltida världens viktigaste handelsplatser. Köpmän från Egypten, Kina, Java, Bengalen, Zanzibar och Yemen samlades där. Marco Polo kom dit två gånger. Under Mingdynastin gjorde den kinesiske amiralen Zheng He platsen till slutmål för sin skattflotta. Alla som förstod sjöhandel kom förr eller senare fram till samma slutsats: den som kontrollerar porten kan också ta betalt. Portugiserna kom 1507. Afonso de Albuquerque förstod exakt vad det handlade om: den som behärskar denna passage får makt över handeln mellan Indien och Medelhavet. Han tog hamnen med sju fartyg och 500 man.