Halloj! Jag heter Vilma och har tillsammans med min sambo en fantastisk lagottotik på 3år, Leia. Leia är vår första hund och vi lär oss hela tiden tillsammans. Hon har sedan hon var liten tyvärr varit en riktig olycksfågel och varit på måånga veterinärbesök, både akuta och mindre akuta. Tyvärr har detta satt sina spår och hon är fullkomligt livrädd i klinikmiljö, samtidigt som vi kämpar på med hanteringsträning på hemmafronten. Hon är en miljötrygg tjej som är uppvuxen i stadsmiljö och gillar generellt människor (både de hon känner och främlingar), men blir osäker när vi får gäster eller gos övergår till mer likt en undersökning. Vi har jobbat mycket med separationsångest från mig och även om vi senaste månaden haft bakslag så har Leia gjort jättefina framsteg på den fronten senaste året. Till och från har hon även tyckt att bilåkning varit väldigt jobbigt, framförallt i bilbur - men för tillfället funkar det bra när hon får sitta bältad i baksätet istället. När hon blir osäker tar hon till skall och stressar upp sig själv av sitt skällande vilket i sin tur stressar upp både mig och sambon (framförallt då vi bor i lägenhet). Hon är svår att ha med sig då vi inte helt fått till det här med att ta det lugnt utanför hemmet, även i de situationerna börjar hon vrålskälla. Hon är en tjej med stort känsloliv och har generellt lätt för frustration, vilket vi fått jobba på sedan hon var ca 6mån. Leia är just nu under utredning för en neurologisk sjukdom som heter Tethered Cord Syndrome, och ett av de vanliga symtomen på denna är svårigheter kring hantering. Eftersom hon är en olycksfågel så har hon en redan konstaterad neurologisk sjukdom samt kronisk kolit, men båda dessa håller vi efter med kost och hon är symtomfri. Inte helt lätt att vara en sprallig tjej med en kropp som inte riktigt funkar som den ska, men vi har ett fint team av neurolog, beteendeveterinär och fysioterapeut som guidar oss på bästa sätt 🌟